Artikel: Ambulansvården om besparingarna – direktiv före hälsa

Långa och onödiga resor, fordonen är inte tillgängliga som de skulle kunna vara och de luddiga direktiven skapar konflikter mellan personalgrupperna. Det tycker ambulanssjuksköterskorna Robert Karlström och Stefan Sehlin i Sollefteå.

Långa och onödiga transporter för patienterna är resultatet av stängningen av akuta ortopedin och kirurgen i Sollefteå.
– Dessutom skapar de luddiga direktiven personalmotsättningar, menar ambulanspersonal i Sollefteå.

När akut kirurgi och ortopedi, samt BB och gyn, togs bort från sjukhuset i Sollefteå, ändrades ordningen för ambulanspersonalen. Ambulanssjuksköterskorna Robert Karlström och Stefan Sehlin menar att direktiven är både ologiska och orimliga. Patienterna tvingas åka långt i onödan, och personalen vet inte vart de ska köra. De långa körningarna gör att ambulansen riskerar att inte vara på plats när något akut händer.

Direktiven luddiga

Ambulanstransporter delas in i olika grader av akut karaktär. Robert Karlström berättar om de mindre akuta fallen:

– Direktiven är i grova drag att trauma och kirurgiska inläggningsfall ska till Sundsvall. Ortopedi ska till Örnsköldsvik. Vi kan självklart inte köra alla patienter till ett och samma ställe, då blir det överbelastat. Men det här blir orimligt, säger han och fortsätter: 

– En patient med lårbensfraktur i Graninge får jag alltså inte köra de åtta milen till Sundsvall, utan patienten ska åka 14 mil till Ö-vik. Samma sak åt andra hållet, om jag hämtar en patient i Gålsjö med buksmärta får jag inte åka de dryga fem milen till Ö-vik utan jag ska åka 14 mil till Sundsvall.

Både Sundsvall och Örnsköldsvik klarar kirurgi och ortopedi.

– Det gör det här helt vansinnigt, påpekar Stefan Sehlin. Vi har haft personal som fått vända en mil från Ö-viks sjukhus. Patienten hade ont i magen och var svår att smärtlindra. Ambulanspersonalen ringde och rapporterade att de var på väg. En mil från sjukhuset ringde läkaren tillbaka och sa att de absolut inte fick komma, eftersom kirurgpatienter ska till Sundsvall. Ambulansen fick åka till Sundsvall. Jag skulle aldrig ha gjort det, jag skulle ha vägrat.

Vad skulle hända då, om du vägrar?

– Det vet jag faktiskt inte. Det skulle kanske bli en avvikelse, men det tror jag att jag kan ta en sån gång.

Är en transport tillräckligt akut, då säger direktiven att patienten ska till närmaste sjukhus. Men det fungerar inte i praktiken. Att ambulanspersonalen dessutom inte vet var den ska köra har skapat motsättningar inom personalen.

– Vi ska inte behöva bli ifrågasatta, men det blir vi i alla fall, säger Stefan.

– Tidigare när jag åkte ut på transport, då visste jag vart jag skulle köra. Nu blir det alltid en fundering. Vad blir det här, kan vi ta in den i Sollefteå, eller blir det Ö-vik eller Sundvall? Det blir en massa ringande hit och dit innan vi kan bestämma vart vi ska.

Vi har fått en personalproblematik och det är jättejobbigt. Vi vet inte om vi är välkomna, en del säger ja och andra säger nej. Stefan Sehlin, ambulanssjuksköterska.

– I somras arbetade jag i Västra, och vi fick en trafikolycka strax utanför Junsele. Därifrån till Sundsvall var det 21 mil, till Ö-vik cirka 8-9 mil. Den här patienten hade åkt på en rejäl smäll, hade ont i buken och vi misstänkte en inre blödning. Vi tog därför beslutet att åka mot Ö-vik. När vi ringer sjukhuset så säger hon som svarar direkt ifrån, vi ska till Sundsvall. Då får man börja förklara sig och till slut går det bra att komma, men det känns jävligt jobbigt att hålla på så här.

Stefan säger samtidigt att han förstår den mottagande sidan.

– Den andra enheten måste ju också tycka att det är jobbigt. De har fått fler patienter att ta hand om men inte mer personal. Det är klart att de inte är nöjda med situationen.

– Det är inget fel på personalen vare sig i Sundsvall, Ö-vik eller här, inflikar Robert. Men det blir tjafs i onödan, och vi på ambulansen står där med patienten och vet inte vart vi ska åka. 

Oj det var mycket, sa mottagande personal på akuten när jag berättade hur mycket smärtlindring jag gett patienten. “Ja men prova att åka Gålsjövägen med en fraktur”, sa jag då. Robert Karlström, ambulansen i Sollefteå.

Både Robert och Stefan menar att det blivit till en arbetsmiljöfråga.

– Det blir ingen bra stämning eftersom alla undrar, och varken vi på ambulansen eller de på sjukhusen har bestämt att det ska vara så här.

Det bästa vore enligt Robert och Stefan att få åka med patienterna till akuten i Sollefteå. I ambulansen finns behandlingsrutiner för att hitta den akuta sjukdomen, men det lyckas man inte alltid med av självklara skäl. Bilarna har ingen röntgen- eller labbutrustning. Magont kan visa på en perforerad tarm lika väl som en förstoppning.

Förstår inte varför

Att man inte förstått varför neddragningen på akuten i Sollefteå är gjord bidrar till ytterligare frustration.

– Politikerna tog beslut på att pengar skulle sparas. När opartiska revisorer går in och säger att akuten går bra, då ändrar man sig och säger att akuten måste stängas för att det saknas ortopeder. När ledningen får konkreta förslag på flera ortopeder som kan jobba, då säger man att det är fel kompetens. Vadå fel kompetens, de var ju överläkare allihopa och hade jobbat på sjukhuset! Nästa besked är att orsaken var sjuksköterskebrist, suckar Robert som tycker att sättet att rekrytera lämnar mycket att önska.

– Ett exempel är inför den senaste sommaren, när ambulanspersonalen själva gick ut med annons eftersom man tyckte att landstingets annons var så otydlig. Vid ett annat tillfälle saknades flera sköterskor på kirurgen, jag tror det var tio stycken. När landstinget väl sökte så sökte man en enda. Hur ska de då få tag i tio!

Ambulansen till för patienter med behov av vård under färd

Robert är övertygad om att indragningarna inte sparar några pengar. Att systemet är ett slöseri med resurser.

– Jag har inga siffror men jag vet ju hur mycket mer vi kör.

Stefan instämmer: 

– Antalet långkörningar har ökat. Och alla patienter som körs mellan sjukhusen skulle inte ens behöva åka akut.

Många av körningarna är patienter som kommit in under natten och, skulle om det funnits vårdplatser och ansvarig kirurg- eller ortopedläkare, kunna behandlas och övervakas i Sollefteå för att istället transporteras på dagtid.

– Men vi kör ner dem på natten och sedan får de ändå ligga på en brits på akuten fram till klockan åtta. Det är dessutom vanligt att de får åka sjukresa hem redan samma dag.

De långa körningarna ökar dessutom risken att ett område står utan akut transport.

– När jag jobbade sist var två av våra fyra ambulanser i Sollefteå i Sundsvall samtidigt. Ytterligare en var på väg. Den fjärde var i Ö-vik. Under minst en och en halv timmes tid fanns det inga ambulanser tillgängliga i Sollefteå. Det kan man lösa med passningar från till exempel Kramfors, men då riskerar de också att få tomt.

– Blir det en bilolycka med flera personer i varje bil, eller ett barn som blir jättesjukt, ja, vad händer då, frågar Stefan sig.

– Någon kommer att stryka med en vacker dag.

Han berättar att ambulansen även får ta många taxitransporter, alltså patienter som inte är behov av vård under färd.

– Länet har väldigt få taxibilar överhuvudtaget och det är helt enkelt lättare att beställa en ambulans än en sjuktransport. Av vad jag förstått utökades inte sjuktransportupphandlingen i och med att man ströp akuten i Sollefteå. Har man något som helst logiskt tänkande så borde man insett att det skulle behövas fler taxibilar.

Det händer även att en patient på akuten i Sollefteå bedöms och sedan körs till nästa sjukhus. Där hamnar patienten i en ny akutsituation istället för att läggas in direkt.

– Vi har en länsklinik, med tre akutmottagningar i länet och med samma chef. Då borde man jobba lika. Om en akutmottagning bedömt att den här patienten ska läggas in i Sundsvall, då ska vi kunna åka till vårdavdelningen direkt. Det borde vara det bästa för patienten, tycker Robert.

Stefan och Robert är överens om att det viktiga är just patienterna:

– Vart jag får åka på mina pass är egentligen inte viktigt, jag är ju inte sjuk. Men jag tänker på de jag skjutsar, säger Robert. Stefan håller med:

– Det är patienterna som får åka långt i smärta och i livshotande situationer.

Artikeln har varit publicerad på Njus.me 2017-12-27