Artikel: Ådalens bilmuseum – en dold pärla

Vid foten av Sandöbron ligger Ådalens bilmuseum, en vacker pärla med byggnad i glas och blanka bilar i rad.
Bilmuseet ägs av Ådalens bildemontering, det vill säga de fyra bröderna Forsman. Eldsjälen bakom torde dock vara Torvald Forsman. När han berättar uttrycker han sig i vi–form men när jag frågar vilka ”vi” är så kommer det skrattande fram:
– Det är väl jag det!
Torvald går precis i pension. Han blev avtackad så sent som i onsdags men kommer att arbeta på bildemonteringen maj månad ut.
Vad ska du göra sedan?
– Då ska jag vara här, ler han nöjt och fortsätter:
– Britt–Inger, min fru, säger att hon kommer att bli tvungen att ställa hit en säng åt mig.

Bilarna står blanka i rader, på 1 200 kvadrat ryms 50 fordon och till det även motorcyklar, mopeder, skotrar, båtmotorer och annan kuriosa. Det finns förhållandevis gott om utrymme mellan raderna och museet är skönt befriat från rep runt utställningsföremålen. Besökaren kikar enkelt in genom öppna rutor för att se inredning och detaljer.
Med näsan väl inne i bilen väcks minnen till liv. Det luktar historia.
Lika framträdande som bilarna är anekdoterna kring dem, eller för den delen, människorna som ägt dem eller på annat sätt kommit i kontakt med dem.
Prioriteringen för Forsmans har varit europeiska bruksfordon.
– Det är inte tänkt att vi ska ha jaguarer utan mer folkliga bilar. Det är nästan svårare att få tag i sådana i dag. Jag har min första bil stående där borta, en Opel Kapitän. Det fanns ju hur många som helst av dem då, men i dag är det nästan hopplöst att få tag i delar. Jag har sökt fram- och bakruta, utan framgång, säger Torvald.

Historier om människor
Han berättar att de flesta bilarna i museet köpts in i god tid innan de blivit veteraner. Helst ska bilarna ha rullat på de ångermanländska vägarna. Det gör museet till ett stycke lokalhistoria.
En vit Fiat Uno från 1988 är en av de allra yngsta.
– Damen som sålde den till oss bodde i ett av husen vid brofästet, säger Torvald och pekar mot norr.
– När hon var liten såg hon Sandöbron rasa. Hon har berättat för mig om ett enormt dån, sedan blev allt tyst.
Det hände 1939. Bron var då under uppbyggnad och arton personer dödades och ungefär lika många överlevde, men skadades.

Mitt i lokalen står en annan anekdot, en svart Chevrolet från 1930.
– Den här bilen är upphovet till museet, säger Torvald och fortsätter:
– Den köptes ny av Andor Fällström från Kramfors, det var hans första bil och han körde den som taxi de tre första åren. Bilen såldes sedan till Jonke Söderlund i Frånö. Jonke byggde sin sommarstuga i Finnmarken under 40- eller 50-talet, och jag har hört att han staplade sågspånssäckar inne i bilen och virke på taket.
Torvald berättar om Kalle Svensson, Gustafsson och några till som arrangerade Barnens Dag varje år.
– Pappa ville ha en gammal veteranbil att köra med i Barnens Dag–tåget. Mamma köpte därför Söderlunds gamla bil på en auktion 1957. Hon betalade 275 kronor!
Vad är den värd idag?
– Lite mer, skrattar Torvald som säger att värdet på bilarna inte är viktigt eftersom de inte har köpts in för att säljas.
När Torvald fyllde 18 år ville han också ha en veteranbil. En röd A-Ford inhandlades och även den står i museets trygga vrå.
– Då hade vi alltså två veteranbilar i familjen. Vi började söka delar och på vägen hittade vi annat.
Samlingen byggdes på hemma på gården i Kramfors.
– Där bildemonteringens däckhall ligger i dag, där stod mitt gamla föräldrahem. Inget är sig likt, skrattar Torvald.
Ändå sedan 1966 fram till 2002 har han årligen kört sin A-Ford. 1968 var den med vid filminspelningarna av Ådalen 31.
– I vissa versioner av filmen är den med, i andra inte, berättar Torvald och fortsätter:
– Varenda sommar körde jag rally. Men 2002 bestämde jag för att sluta eftersom jag annars skulle ha behövt börja renovera bilen. Det ville jag inte, det är en originalbil. Men i fjol höstas var den faktiskt med vid filminspelningar igen. Det var filmen Sameblod som spelades in i Tärnaby. De där personerna från Uppsala, som skulle mäta samernas huvuden, de kom åkandes i min gamla A-Ford.
Toyota Corolla KE20 interiör Strålkastartorkare Emblem
Bilmuseet har en gedigen bakgrund. Torvalds pappa Torbring Forsman startade bildemonteringen 1954. Torvald utbildade sig till maskiningenjör och gick direkt in i verksamheten från skolan när Torbring blev sjuk. När fadern så gick bort 1979 tog bröderna över.
Bilsamlingen fortsatte växa hemma på gården.
– Men bilarna har inte kommit genom demonteringen. Däremot är många kontakter skapade där, säger Torvald.
1981 hyrde bröderna ett ganska stort bågformat tält som ställdes upp på Grämesta skolgård. Så kördes ett femtontal samlarbilar dit på prov.
– På den tiden gick E4:an förbi skolan och eftersom många stannade till så bestämde vi oss för att bygga ett museum i Lunde. Kommunen hade stora planer för området, det skulle byggas en stor turistgrej där, med turistbyrå, matställe och post. Även Junsele och kommunerna i Sollefteå och Härnösand var delaktiga. Ett perfekt läge tyckte vi, berättar Torvald.

Byggnadslovet tog tid på sig, närmare bestämt tio år. Efter att byggnadslovet kom stod det klart att kommunens storslagna planer inte skulle bli av.
– Vi byggde i alla fall. Men om turistanläggningen blivit av hade saker sett helt annorlunda ut, säger Torvald.
1993 stod museet klart.
– Då gick fortfarande E4:n förbi och när man kom på morgonen kunde parkeringen vara full med folk som övernattat.
2003 firades 20 års-jubileum med Bosse Bildoktor på besök.
Vanden Plas Princess 1100 deltog i Ådalsrallyt 2006
Vanden Plas Princess 1100
Berättelserna
En gammal Simca blänker i kapp med sina grannar. I baksätet finns en stor askkopp med hela två cigarettändare, en på vardera sida om koppen. Torvald återger en besökares kommentar vid en en gammal bubbla:
– Vi barn satt alltid där bak, i kofferten. Jag minns när vi for på semester, mamma och pappa rökte. Vi frågade mamma om hon kunde öppna fönstret men hon sa nej, det går inte. Då drar det och ni kan bli förkylda. Det där kan man inte förstå i dag, funderar Torvald.
I entrén står en Renault R6.
– Det var Karin från Sollefteå som ville sälja den till mig. Nej, det är fel bil för mig sa jag, men hon gav sig inte så jag åkte upp till Näsåker och tittade. Jag åkte hem utan bil. Så ringde hon igen. Du, nu har det varit två pojkar här och tittat på bilen och de har bjudit 4 000 kronor. Hur mycket skulle du ge för den om du skulle ställa den i ditt museum? Ja, jag skulle inte ge mer än 2 000 för den, sa jag.
– Ja, då får du ta den sa hon. Så åkte jag dit, skrattar Torvald som snällt fick åka och hämta bilen. Efter en tid ringde hon igen och frågade om han ställt in bilen i museet.
– Jodå, sa Torvald.
– Vill du köpa en bil till, undrade hon.

Karin berättade om en Scania Vabis från 1929. Hennes pappa hade ställt in bilen i garaget 1954. Torvald ringde Scaniamuseet som kunde berätta att de endast kände till sex exemplar.
Lastbilen köptes in. Karins pappa hade kört lera, sand och taktegel och efter en brand 1947 sattes en annan hytt in. Torvald renoverade tillsammans med Lars Stattin upp lastbilen till det skick den var i när Hernö Bryggerier AB köpte in den ny år 1929. Att den har en speciell plats i Torvalds hjärta går inte att ta miste på.

Längst in står en Renault Gordini. Den är helt orörd och har gått bara drygt 3 000 mil. Ett äldre par köpte den ny och var väldigt rädda om den. Den har aldrig gått på vinterväg och det har aldrig suttit någon i baksätet.
– När Renault fyllde 100 år trailade de den till Frankrike och ställde upp den på paraden. Det var 550 veteranbilar som kom men just den här blev utsedd som en av 40 bilar att köra på Champs Elysées.
Han berättar om detaljer som vindrutetorkare hos en Volkswagen som drevs av luften från reservdäcket. Fick man punktering och hade otur kunde reservdäcket vara tomt.
– När värmen kom var det revolutionerande. I mitten på 50–talet hade nästan alla bilar värme, bara några enstaka år innan var nästan alla bilar utan. På dessa kopplades element in på kylslangarna. Säkerhetstänket var också något som ändrade bilarna. Volvo var först ut. De kom med bälte 1958, långt innan det blev ett krav.

Inte bara bilar. Här en Ski doo, Valmet och en Skee horse-skoter.
Torvald tycker det är mest intressant när besökarna känner igen bilarna:
– Buicken, cheven och A-Forden är det ingen som har något minne av. Däremot bubblan, en gammal Austin eller DKW, dem kommer folk ihåg.
Alla bilarna är besiktade och påställda. Nu närmast ska Torvald åka in med den gula postbilen och den Renault Gordinin till bilprovningen. Bilar födda 1950 eller senare ska besiktas vart annat år.

– Motorcykeln där borta, Indian sporten är helt original och inte renoverad. Den var inte körd sedan 80-talet. När Bosse bildoktor skulle komma besiktade jag den och körde en fyra fem mil, minns Torvald.

Inne i museet, ovanför alla bilarna, finns en kaffeautomat. I lokalen finns även en läshörna med jukebox och ett gammalt kontor som växer fram i dagarna. Skrivbordet i ett hörn har en gång i tiden tillhört doktor Bark.
En docka står uppställd i en orange telefonkiosk.

– Den där köpte jag på Svanö. Den har också varit med i en inspelning från Gålåbacken, av Amanda Kernell. Den är från 60-talet och renoverad sedan dess. Besökarna minns golven av ekplank i telefonkioskerna. De satt på gångjärn och man lyfte upp dem för att plocka mynten som folk hade tappat mellan bräderna, berättar Torvald.
Postbilen Tjorven
Lite överraskande finns här även en stor samling dockor.
– Mamma gick bort för en månad sedan, berättar Torvald. Hon samlade på dockor. Hon var ofta barn- och hundvakt och då fick hon dockor som tack. En del är riktiga samlardockor med riktigt hår och chassinummer, säger bilmannen Torvald.

Artikel publicerad på Njus.me den 26 maj 2017.