Blogg: Kan man ha för mycket baggar, egentligen?
Om jag fattat det rätt så innebär en baggring att flera besättningar håller sina avelsbaggar tillsammans, i egen hage, på eget bete. Detta innebär att baggarna inte behöver gå ensam utöver betäckningstid. Man kan dessutom växla baggar mellan besättningarna.
Jag har hållit endast en gutebagge åt gången i många år, och den har alltid fått gå med tackorna året om, även under lammning. 2012 lärde jag känna två härliga människor som hade dels gutefår, dels en hel bunt med vuxna baggar (jag vill minnas att de var åtta stora maffiga). De hanterades på det sätt jag tidigt fått lära mig: på fel sätt. De kelades nämligen med, alldeles hejdlöst. Jag köpte en ungbagge av dessa nyfunna vänner och behöll min gamla (bagge). Jag sparade dessutom några bagglamm på tillväxt.
Sedan dess har jag hållit dem i pluralis. En fröjd för ögat och jag är väldigt förtjust att hälsa på min egen privata baggring =) När folk kommer hit på besök som har barn, förväntar sig ofta föräldarna att barnen faller för tackor med lamm i första hand, eller, om det är sommar, hästarna som går här på bete. Väldigt ofta är det baggarna som drar mest publik. De är lugna och keliga. Men visst, baggar är baggar och jag är alltid med, beredd att gå emellan. Om uti fall att, även om inte någon av de sju baggarna som gården äger (sex hemma, en är på utlåning för betäckning denna vinter) någonsin visat minsta lilla tecken till att vara dum mot människor. Samtliga är väldigt trevliga över huvud taget. Det skulle inte fungera att behålla något stingsligt aggressivt.
Det här är ett mycket bra sätt att verkligen kolla upp vad man använder själv, eller säljer vidare. Hornställningen på gutebaggar är inte alltid helt lätt att avgöra när de är riktigt små. Det kan se hur bra ut som helst i ett tidigt stadium, det vill säga de vinklar ut bra, för att senare vrida sig för mycket inåt. Horntrånga baggar får horn som växer in i käkarna när de är vuxna, i värsta fall hinner de knappt bli vuxna. Det här är absolut ärftligt, och jag påstår även att tackorna nedärver anlaget för horntrånghet, även om det sällan blir till ett besvär för tackorna.
Man får även bra koll på mentalitet, i gutarnas fall hur bra de fäller och man lär sig mycket om deras naturliga beteenden, om man nu håller dem på ett sånt sätt att de får utlopp för sina instinkter. Baggar i en besättning som har stora ytor går med varandra, gärna avskilt från tackorna (detta gäller så klart inte under brunstperioden =) ungbaggarna som fötts under våren flyttar under sommaren och hösten ofta över till någon gråzon mellan stora baggar och tackor. Med tiden identifierar de sig fullt ut med de stora och införlivas i deras grupp.
Baggarna bor på torpet, nu, under värsta brunsttiden, är de instängda i sitt lilla hus (ifjol behövdes inte det, deras vinterhage var omgärdad med dryga metern hög pudersnö, som inte alls inbjöd till någon promenad för tackjakt). Jag förvarnar gästerna, så att de inte blir oroliga om de hör dova dunkar från gården =) baggar verkar ha ett ständigt behov av att klia hornen, pannan, och här hemma gör de det gärna mot träd, eller som nu, instängda, mot väggskivor eller regelvirke.
Jag ser det bara som bra, jag tycker vi har hittat ett bra sätt att ge dem utlopp för kliandet, stångandet, det kostar inte många kronor att sätta upp en ny skiva och de bråkar inte med varandra.
Gästerna som kom i torsdags har varit här förr och jag slappnade av i mitt informerande. De hade dock inte hört baggarna vintertid tidigare, vilket jag helt glömde bort. I morse gav de sig ut för att kolla vad som stod på =)
Baggarna i sitt bagghus. Dags nu att byta skivor =)
