Artikel: Sollefteå ockuperar – igen!

Det har gått 100 dagar sedan BB-ockupationen drog igång. Ådalingarna hade redan tidigare börjat opponera sig mot neddragningarna vid Sollefteå sjukhus men när BB stängdes växte sig ett engagemang så stort att det nu smittat av sig på hela landet.

Men det är inte första gången Ådalen står upp för det man tror på. Eva Olsson från Österås var med under ockupationen av textilfabriken Eiser. 

Året var 1981 och ockupationen varade under åtta månader.

Textilfabriken Eiser, som var statsägd, skulle flytta sin produktion till Finland. Fabrikens då 60 sömmerskor ansåg att det fanns underlag för en fortsatt drift i Sollefteå och vägrade finna sig i att bli arbetslösa. Man utsåg en stab som i slutet av sista arbetsdagen berättade för ledningen att man inte tänkte lämna byggnaden.

Eva berättar att man planerat ockupationen en tid men att den ändå fick en liten snöplig början. Sömmerskorna hade i smyg bunkrat upp med mat men inte tänkt på att köksan skulle städa ut inför stängningen. När arbetsdagen var slut låstes dörrarna och där stod man förargligt nog utan mat, något som ändå löste sig ganska snabbt.

Sömmerskorna hade jour så att det alltid fanns någon på plats. Man tog sig in i och ut ur byggnaden genom att klättra genom ett litet fönster intill den låsta huvudentrén. Med jämna mellanrum släppte man in folk utifrån, både lokalbefolkning och långväga journalister. Eiser-ockupationen uppmärksammades av riksmedia och fick stort stöd. 100 fackförbund och 60 socialdemokratiska lokalorganisationer runt om i landet ställde sig bakom sömmerskornas kamp.

“Vi är kvar – Vi ger inte upp” stod det på plakatet på Eiserfabriken för drygt 30 år sedan.

Eva hade under tiden som ockupationen pågick en liten pojke på två år. Hon minns hur sömmerskorna med barn fick vara lediga över jul. Med tiden blev dock antalet ockupanter färre och färre, några tvingades till exempel att börja jobba. Ockupationen avslutades i och med att sömmerskorna bestämde sig för att starta eget. Eiser sålde ut sina kvarvarande maskiner till dem, ett sätt att få ut de sista ihärdiga ur byggnaden. Sömmerskorna bildade strax ett kooperativ, Soltrikå, där 15 av de drygt 60 anställda fick jobb. Senare köpte Samhall upp verksamheten och sömmerskorna sålde mot att de fick följa med i köpet som anställda.

– Jag tycker att de gör det jättebra, man måste sätta ner foten ibland och det visar Sollefteå just nu, säger Eva Olsson, ockupant vid Eiser-fabriken 1981, om BB-ockupationen.

– Det är svårt att jämföra ockupationerna. Det är lättare nu, de är så många fler och kan dela upp dygnet i olika pass. De är också mycket friare. Vi var mer isolerade eftersom vi var inlåsta. En del av oss var där hela dygn. Ett tag hade vi vare sig vatten eller ström, återger Eva. Hon fortsätter:
– Det var också svårare att nå ut, det fanns inte samma forum då som nu. Men samtidigt vet jag hur mycket jobb som ligger bakom. Det här är utdelat på fler människor men det finns ändå en stab bakom som håller i det hela.

 Sollefteås ockupation växer och växer, för er var det tvärtom?
– Ja, vi var nästan samma gäng hela tiden. Vi var ganska många från början men på slutet var vi ju så få. Kanske bara 10–12 stycken.

Eva tror när hon ser tillbaka på ockupationen att den fick en stor påverkan på hennes resterande liv. Det gjorde henne starkare och mer stolt över sig själv. Hon tror inte att hon hade kommit att starta eget företag om alla bara gått hem var för sig den dag nedläggningen var ett faktum. 

Tiden på Eiser gav henne insikten att det kan vara värt att försöka, ibland går det faktiskt vägen.

Artikel tidigare publicerad på Njus.me 10 maj 2017